Linderödsgrisen Siri har flyttat hit!

Sedan Tomas var liten har han velat ha en gris. En ”Linderödare”. Nu, efter många års väntan, har hans dröm äntligen uppfyllts! Inte mig emot, för när lilla linderödsgrisen Siri kom till oss kändes det helt självklart att hon ska bo här på gården.

LinderödsgrisenSiri2

Siri är en pigg liten dam som älskar att bli kliad på ryggen, nosryggen och bakom öronen. Gärna liggandes på sidan och med slutna ögon. En riktig kelgris med andra ord! Tror vi kommer ha det fint ihop. På påskafton är det också tänkt att hon ska få en kompis, eftersom det blir för ensamt att vara själv gris på gården. Ska bli spännande att se vad det är för en gylta!

Linderödsgris är en lantras som förr var nästintill utrotad/bortglömd, men som i början på 90-talet återupptäcktes och inventerades. De 8 djur man lyckades hitta blev då rasens ursprungsdjur. Mer om den historien finns att läsa på Föreningen Landtsvinets hemsida.  Nördigt? Japp. Men till mitt försvar – det är faktiskt ganska intressant och spännande! Här finns ungefär allt man behöver veta som nybörjarägare av Linderödsgrisar, kanske blev någon av er också sugna nu? Eller i alla fall komma och hälsa på ;)

LinderödsgrisenSiri

Nu har den gamla lantrasen fått sig ett rejält uppsving och är mer än poppis bland självhushållarwannabes som vi. Inte bara på grund av att Mandelmanns har sådana, utan även för att det är en väldigt bra ras.

De är tåliga och anpassade efter vårt klimat. Mår som allra bäst när de får vara ute med ett jordat tryne och extraknäcker gärna som markberedare och kvickrotsätare. De växer ganska långsamt och tål inte köpefoder utan mår bäst av hemodlad och ren mat (vem gör inte det..?). Det gör att de får ett väldigt fint kött och kan inte jämföras med köpt fläskkött från butik, enligt de vi köpte Siri av. Drömmen mot att vara självhushållande på kött börjar uppfyllas, och det känns kanon!

 

Nya tillskottet – Lillen!

Igår hämtade vi hem en ny kanin, vår nya avelshane Lillen. Det är kul med tillökning och han är verkligen jättego, kelig och fin. Måste dela med mig av lite fin kuriosa; Lillen sparades i höstas av förra ägarna eftersom deras dotter tyckte så mycket om honom, dock med premissen att han skulle få ett nytt hem om någon ville köpa honom. Deras dotter heter även hon Elise och nu skiner vår Elise upp så fort hon får syn på honom. Fint!

Lillen

Anledningen till varför vi behöver en till kanin är dessvärre tråkigare. Vår förra avelshane, Malle, rymde och kom inte hem igen. Fina Malle… Tyvärr är det ju så med djurhållning, allt blir inte alltid som man tänkt sig och ibland får man hitta nya avelshannar när de första rymmer.

Så nu har vi Lillen och vår ”gamla” hona Malva kvar. Samt två av fjolårets ungar, en kommer troligen slaktas och en kommer våra vänner få. Så, om någon är aspirant på en fin gul hanne får ni höra av er! Sen hoppas vi såklart på att Lillen och Malva blir ett fint par som kan ge oss nya ungar till sommaren.

Malvaelise
En av Elises favoritplatser, sitta och kolla på Malva.

I påskas slaktade Tomas den första kaninen och nu i veckan ytterligare två. Det kan kännas tråkigt att slakta och äta kanin – såklart. Konstigt annars. Men de ungarna som våra avelskaniner får och som inte säljs vidare inom genbanken slaktas för att ta tillvara på kött och i framtiden kanske även dess päls.

Lite av vårt mål är att kunna närma oss självförsörjning gällande kött och detta blir ett litet steg på vägen. Eftersom kanin är ett av de mest miljövänliga kött man kan äta och kräver väldigt lite resurser för uppfödning känns det också som ett vettigt val. Dessutom äter jag hellre kött från ett djur som jag vet haft ett bra liv än från ett som jag inte har en aning om hur det mått eller som jag med stor säkerhet vet på levt ett uruselt liv.

Jag trodde det skulle kännas jobbigt att äta kanin. Men. Det gick ändå bra. Hur det smakade? Jo, men gott. Kändes det ok? Ja, faktiskt.

Tillökning – igen!

Invånarna här på gården ökar visst ständigt den här våren och sommaren. Först och främst är det ju såklart vår Elise jag tänker på, den lilla med de silkeslena fötterna och charmiga (men om 15 år troligen ganska jobbiga) virveln i pannan. På djurfronten har vi i år som bekant fått kycklingar och bin. Dessutom har vi fått ta över 17 (!) ungtuppar som nu går på grönbete innan de så småningom kommer fylla frysen. Men! Igår kom, eller rättare sagt upptäckte vi, det sötaste (efter Elise) tillskottet – nämligen 10 små ulliga kaninungar!

I början på maj släppte vi ihop våra fina Gotlandskaniner Malus och Malva, sen kom Elise och vi fick lite annat att tänka på… Igår lyfte Tomas på bolådan och där var, som sagt, inte mindre än 10 ungar troligen ca 10 dagar gamla. Två vita och resten grå och beigea. Trots att de är ganska så små är det ganska bra fart i de små benen! De är renrasiga och föräldrarna har vi stamtavla på. Är det någon som redan nu vill tinga en liten minihopp går det bra. Både om man vill starta eller utöka en genbanksbesättning eller om man bara vill ha dem som sällskap – hör bara av er här eller via mailen.

trekaninungar1

trekaninungar2

Titt ut

Idag var det några minusgrader ute och eftersom hönsen inte fick komma ut igår tänkte jag att jag skulle öppna åt dem nu på förmiddagen. Även om de inte räds snö så är det mycket trevligare att vistas ute om det finns lite annat än sprätta i. Några tittade ändå ut, dock var det ingen långvarig stund. Därför stängde jag om dem igen, tills det blir någon grad varmare ute…

Nu har vi äntligen köpt in ekofoder till dem, så att de slipper picka i sig fiskmjöl (som i princip alla hönsfoder har inklusive vissa ekofoder!) och annat som känns tvivelaktigt för våra fina fjäderfän att få i sig. Varje dag får vi mellan 5-7 ägg, vilket är helt kanon, eftersom vi bara har 7 höns. Tror de värper så pass bra, trots mörkret och kylan, för att de kom igång att värpa så pass sent i höstas. Det är riktig lyx att varje dag kunna plocka in så många och fina ägg!

DSC_0158

DSC_0162

DSC_0163

Lantrasen Gotlandskaninen

När vi började fundera på om vi skulle köpa kaniner till gården blev det ganska naturligt att vi skulle ha just Gotlandskaniner. Det är en lantras, som just anpassats till en särskild miljö under en väldigt lång tid. Ägarnas önskemål om djurens egenskaper, klimatet, foderval och djurens sjukdomar har format rasen till vad den är idag. Detta har gjort Gotlandskaninen till en härdig ras, frisk och lättfödd ras som är produktiv i förhållande till utfodring och som har goda modersegenskaper.

Det känns väldigt bra att kunna vara en liten del i att fortsätta bevara lantrasen, dels eftersom den är en del av Sveriges kulturarv och dels för att den är unik i sitt slag. Därför blev vi medlemmar i föreningen Gotlandskaninen som verkar för just detta. Djuren registreras i genbank så att arvsanlag bevaras och förs vidare på ett bra sätt till framtiden. Rasen återupptäcktes på 70-talet och för 30 år sedan beslöt sig fyra personer på Gotland för att starta föreningen, då det inte fanns många djur kvar. Nu finns det ca 150 besättningar runt om i Sverige.

Om man vill läsa mer om rasen går det att finna mer information på föreningens hemsida: www.gotlandskaninen.se.

Mamma Helmer
Bild från Gotlandskaninen.se