Zero Impact – lite tankar kring matvanor

Förra veckan kollade jag på programmet Zero Impact. Ett program om familjer som med sina vanor gör en ganska så stor påverkan på klimatet. Helt vanliga medelsvensson med andra ord. De får resa till platser där de med egna ögon får se vad vissa av deras levnadsvanor är del i att ställa till med.

Jag har sett andra avsnittet och tyckte det mesta var riktigt bra. Familjen som förra veckans program handlade om fick verkligen upp ögonen för hur deras (i detta fallet) matvanor och i synnerhet köttkonsumtion påverkar miljön och klimatet negativt. De fick verktyg för att förändra deras livsstil och de tog till sig dem under de 30 dagar som de hade utmaningen (och förhoppningsvis efteråt också).

Men. Det var en sak jag reagerade emot tyvärr. I programmet framhöll Fredrik Hedenus, docent och en av experterna från Chalmers som står bakom undersökningarna, att det absolut bästa för miljön beträffande matkonsumtion är att äta veganskt. Men jag håller inte riktigt med där.

Självklart äter vi alldeles för mycket kött, ohållbart mycket. Men att framhålla att det enda rätta är att bli vegan känns lite fel. Det bästa enligt mig du kan göra är att odla din mat själv, skapa ett litet kretslopp hemma. Låta dina djur producera gödsel och näringsrik jord för att slippa köpa kemiskt framställda gödningsmedel. Ta tillvara på de proteinrika äggen från hönorna och skippa sojayoghurten.

omelett1

Att bli vegan är säkert ett alternativ för väldigt många för att minska sin miljöpåverkan (och såklart för de som med djurrättsliga skäl är det). Jag är fullt medveten om att inte alla har möjlighet att leva som vi gör. Men jag tycker de missar en viktig aspekt i programmet. Att gynna småskalig odling, producera och konsumera närproducerad ekologisk mat. Djur som betar på ängar som gynnar den biologiska mångfalden. Vi alla, inklusive miljön mår bättre av mycket mindre kött och mer grönt. Men att helt utesluta det tror jag inte på, inte för alla.

Ett blogginlägg från Jacob som jag läst för ganska så länge sedan poppade upp i huvudet på mig när jag såg programmet. Det han skriver sätter huvudet på spiken i den här frågan tycker jag, in och läs det här: ”Problemet med att vara vegan”. Han förklarar hur jag tänker på ett mer begripligt sätt :)

Vad har ni för tankar kring det här? Inte helt lätta frågor med viktigt att fundera över tycker jag!

Att odla sparris

Sparris är det något speciellt med, det är något lyxigt över det. Kanske beror det på den långa väntan det kräver innan man får skörda? I alla fall har vi nu satt våran alldeles egna sparris! I veckan satte vi nämligen 10 sparrisplantor som vi beställt via internet. Fördelen med plantor jämfört med att så är att man kan börja skörda några sparrisar redan andra året men om man sår får man däremot snällt vänta med att skörda de tre första åren. Anledning till varför man inte ska skörda de första åren om man sår är att det hämmar sparrisens tillväxt. Men även om man planterar plantor får man tänka på att inte skörda för mycket de två första åren.

Att odla sparris kan låta svårt men det är förvånansvärt enkelt på ett sätt. Det krävs bara att man fixar rätt förutsättningar för dem, sen kan man se fram emot skörd under måånga år. Vissa hävdar till och med att det går att skörda från samma planta i upp till 50 år. Då blir det ganska värt att ägna en kväll eller två till att ordna sparrisbädden så bra som möjligt. Det är också därför viktigt att tänka igenom var man vill ha sparrisen, för när man väl planterat dem är det inte optimalt att flytta dem igen.

DSC_0404 (800x536)

Vi började med att gräva ett dike, cirka 30 cm djupt och 80 cm brett. För våra 10 plantor behövde vi ca 7 m långt. Vi passade också på att rensa bort alla grästuvor samtidigt.

DSC_0418 (800x653)

Sen hävde vi på kogödsel från gården och blåstång från Ängelholm, vilket ger bra förutsättningar. Har man lerjord, kan det vara bra att tillföra sand eller bergkross, men det har vi inget problem med!

DSC_0426 (800x536)Eftersom sparrisen trivs i kalkrik jord, passade vi på att kalka jorden och även hälla på aska och benmjöl. Allt blandades ihop tillsammans med det mesta av jorden från sidan. Jorden som blev kvar la vi överst som ett täcke.

DSC_0454 (800x571)

Såhär ser sparrisplantorna ut! De här är ett år gamla och ser ut som bläckfiskar tycker jag. Tänk på att fördela ”benen” jämt runt om för att de ska kunna sprida ut sig och etablera sig snabbare. Plantavståndet ska vara ca 60 cm och de ska planteras ca 15 cm djupt.

DSC_0462 (800x614)

Nu är de till sist täckta med jord och vattnade ordentligt både innan och efter plantering. Klart! Nu är det bara till att vänta… Ett år!

 

Aska som gödning

Såhär dagen efter valborgsmässoafton kanske ni har lite aska skräpandes? Eller så kanske ni eldar året runt i vedpanna eller kamin? Då vill jag tipsa er om att passa på att ta tillvara på det gråa och tråkiga. Aska är nämligen kanon gödningsmedel för många olika växter. Det innehåller flera olika mineraler så som kalium, fosfor och kalk som jorden behöver och så blir skadeinsekter lite avskräckta av den.

Det är dock väldigt viktigt att inte ta för mycket på växterna/jorden, eftersom det är väldigt basiskt, och på så vis i värsta fall kan bränna/fräta rötterna. Jag har också läst att man förr spred ut askan på snön, för att det då späddes ut naturligt när den sedan smälte – smart! Självklart är det ju viktigt att man inte använder aska med risk för tungmetaller och annat skräp i, att man helt enkelt eldat rent trä mm… Växter så som rododendron, azalea, smultron och blåbär ska man inte göda med aska eftersom de vill ha sur jord. Däremot är det perfekt till rosor, pioner och särskilt träd med stenfrukt – t ex plommon och körsbär. Efter ett tips av en kollega strödde jag lite aska på våra vinbärsbuskar, främst på grenarna. Vilket då ger skydd mot skadedjur på grenarna och när det regnar ner till marken ger det näring till busken. Ska bli spännande att se resultatet!

DSC_0436 (800x634)DSC_0439 (800x680)