Linderödsgrisen Siri har flyttat hit!

Sedan Tomas var liten har han velat ha en gris. En ”Linderödare”. Nu, efter många års väntan, har hans dröm äntligen uppfyllts! Inte mig emot, för när lilla linderödsgrisen Siri kom till oss kändes det helt självklart att hon ska bo här på gården.

LinderödsgrisenSiri2

Siri är en pigg liten dam som älskar att bli kliad på ryggen, nosryggen och bakom öronen. Gärna liggandes på sidan och med slutna ögon. En riktig kelgris med andra ord! Tror vi kommer ha det fint ihop. På påskafton är det också tänkt att hon ska få en kompis, eftersom det blir för ensamt att vara själv gris på gården. Ska bli spännande att se vad det är för en gylta!

Linderödsgris är en lantras som förr var nästintill utrotad/bortglömd, men som i början på 90-talet återupptäcktes och inventerades. De 8 djur man lyckades hitta blev då rasens ursprungsdjur. Mer om den historien finns att läsa på Föreningen Landtsvinets hemsida.  Nördigt? Japp. Men till mitt försvar – det är faktiskt ganska intressant och spännande! Här finns ungefär allt man behöver veta som nybörjarägare av Linderödsgrisar, kanske blev någon av er också sugna nu? Eller i alla fall komma och hälsa på ;)

LinderödsgrisenSiri

Nu har den gamla lantrasen fått sig ett rejält uppsving och är mer än poppis bland självhushållarwannabes som vi. Inte bara på grund av att Mandelmanns har sådana, utan även för att det är en väldigt bra ras.

De är tåliga och anpassade efter vårt klimat. Mår som allra bäst när de får vara ute med ett jordat tryne och extraknäcker gärna som markberedare och kvickrotsätare. De växer ganska långsamt och tål inte köpefoder utan mår bäst av hemodlad och ren mat (vem gör inte det..?). Det gör att de får ett väldigt fint kött och kan inte jämföras med köpt fläskkött från butik, enligt de vi köpte Siri av. Drömmen mot att vara självhushållande på kött börjar uppfyllas, och det känns kanon!

 

Nya tillskottet – Lillen!

Igår hämtade vi hem en ny kanin, vår nya avelshane Lillen. Det är kul med tillökning och han är verkligen jättego, kelig och fin. Måste dela med mig av lite fin kuriosa; Lillen sparades i höstas av förra ägarna eftersom deras dotter tyckte så mycket om honom, dock med premissen att han skulle få ett nytt hem om någon ville köpa honom. Deras dotter heter även hon Elise och nu skiner vår Elise upp så fort hon får syn på honom. Fint!

Lillen

Anledningen till varför vi behöver en till kanin är dessvärre tråkigare. Vår förra avelshane, Malle, rymde och kom inte hem igen. Fina Malle… Tyvärr är det ju så med djurhållning, allt blir inte alltid som man tänkt sig och ibland får man hitta nya avelshannar när de första rymmer.

Så nu har vi Lillen och vår ”gamla” hona Malva kvar. Samt två av fjolårets ungar, en kommer troligen slaktas och en kommer våra vänner få. Så, om någon är aspirant på en fin gul hanne får ni höra av er! Sen hoppas vi såklart på att Lillen och Malva blir ett fint par som kan ge oss nya ungar till sommaren.

Malvaelise
En av Elises favoritplatser, sitta och kolla på Malva.

I påskas slaktade Tomas den första kaninen och nu i veckan ytterligare två. Det kan kännas tråkigt att slakta och äta kanin – såklart. Konstigt annars. Men de ungarna som våra avelskaniner får och som inte säljs vidare inom genbanken slaktas för att ta tillvara på kött och i framtiden kanske även dess päls.

Lite av vårt mål är att kunna närma oss självförsörjning gällande kött och detta blir ett litet steg på vägen. Eftersom kanin är ett av de mest miljövänliga kött man kan äta och kräver väldigt lite resurser för uppfödning känns det också som ett vettigt val. Dessutom äter jag hellre kött från ett djur som jag vet haft ett bra liv än från ett som jag inte har en aning om hur det mått eller som jag med stor säkerhet vet på levt ett uruselt liv.

Jag trodde det skulle kännas jobbigt att äta kanin. Men. Det gick ändå bra. Hur det smakade? Jo, men gott. Kändes det ok? Ja, faktiskt.