Ovanstående citat fick jag höra av en pensionär när jag var där i jobbet på hemtjänst, när hon borstade upp lite smulor från bordet och lade tillbaks det på fatet. Ja, så är det ju faktiskt. En gång tillhörde smulan ett bröd, och är också en brödbit, fast väldigt liten.

Min farmor var expert på att ta till vara på sådant som många (alla?) av oss hade slängt utan att blinka. Smulor borstades ihop och gavs till fåglarna utanför köksfönstret, sista filen som var kvar i paketet sköljdes ur med vatten och åts sedan upp (ja, blaskig fil!) och matslattar togs tillvara på, på ett eller annat sätt. Farmor föddes 1917 och växte därmed upp under krig och nödår. Mat var ingen självklarhet, långt ifrån den lyx och överflöd som nu råder. Kanske var det just så, att hon och många andra med henne värdesatte maten för vad den verkligen var värd? Har vi, i vår välfärd och bortskämdhet, förlorat uppfattningen om matens värde? För visst bryr vi oss inte särskilt mycket om osten hinner mögla, om det blir köttgryta över eller om det egentligen finns mycket kvar i yoghurtförpackningen. “Det går ju att slänga och köpa nytt i morgon.” är en allt för vanlig mentalitet som numer sitter djupt rotad hos många.

Det är inte bara vårt sätt att hantera mat som ändrats, det är dessutom så att mat aldrig varit billigare än vad den är idag! Välfärden har ökat liksom våra löner, men priset på maten har stått still under långt tid och i vissa fall till och med sjunkit. En vidare utveckling av detta finns här och här. Väldigt intressant läsning, där exempel visar att färsk kyckling minskat i kilopris från 47:50 1993 till 38:90 2011. Det är oerhört anmärkningsvärt tycker jag! Även om prisjämförelser mellan åren 1962 till 2011 på basvaror går att läsa här. Det är inte konstigt att bönderna har svårt att få det att gå runt med t ex dagens mjölkpriser, när de inte får skäligt betalt. Matproducenter tvingas massproducera för att kunna presentera en billig och prisvärd vara. Vi konsumenter blir i vår tur glada, köper fläskfilé för inga pengar alls från Danmark, och slänger det som blir över.

Att vi har råd att slänga mat, att helt enkelt matsvinna, blir plötsligt inte så konstigt. Hur ska vi kunna värdesätta den mat vi köper, när den är så billig, och när vi har det så gott ställt? Vi behöver helt enkelt inte äta upp all mat vi köper. Det är ett dilemma som är oerhört svårt att komma åt. Detta är verkligen en fråga som borde aktualiseras betydligt mer på politiknivå särskilt nu i valtider. Kruxet är väl att väljarna inte tilltalas av högre matpriser…

Frågan är hur vi ska göra för att återerövra matens värde? För även om vi tror att små smulor endast är smulor, har de trots allt tillhört ett bröd.