Igår hämtade vi hem en ny kanin, vår nya avelshane Lillen. Det är kul med tillökning och han är verkligen jättego, kelig och fin. Måste dela med mig av lite fin kuriosa; Lillen sparades i höstas av förra ägarna eftersom deras dotter tyckte så mycket om honom, dock med premissen att han skulle få ett nytt hem om någon ville köpa honom. Deras dotter heter även hon Elise och nu skiner vår Elise upp så fort hon får syn på honom. Fint!

Anledningen till varför vi behöver en till kanin är dessvärre tråkigare. Vår förra avelshane, Malle, rymde och kom inte hem igen. Fina Malle… Tyvärr är det ju så med djurhållning, allt blir inte alltid som man tänkt sig och ibland får man hitta nya avelshannar när de första rymmer.

Så nu har vi Lillen och vår “gamla” hona Malva kvar. Samt två av fjolårets ungar, en kommer troligen slaktas och en kommer våra vänner få. Så, om någon är aspirant på en fin gul hanne får ni höra av er! Sen hoppas vi såklart på att Lillen och Malva blir ett fint par som kan ge oss nya ungar till sommaren.

En av Elises favoritplatser, sitta och kolla på Malva.

I påskas slaktade Tomas den första kaninen och nu i veckan ytterligare två. Det kan kännas tråkigt att slakta och äta kanin – såklart. Konstigt annars. Men de ungarna som våra avelskaniner får och som inte säljs vidare inom genbanken slaktas för att ta tillvara på kött och i framtiden kanske även dess päls.

Lite av vårt mål är att kunna närma oss självförsörjning gällande kött och detta blir ett litet steg på vägen. Eftersom kanin är ett av de mest miljövänliga kött man kan äta och kräver väldigt lite resurser för uppfödning känns det också som ett vettigt val. Dessutom äter jag hellre kött från ett djur som jag vet haft ett bra liv än från ett som jag inte har en aning om hur det mått eller som jag med stor säkerhet vet på levt ett uruselt liv.

Jag trodde det skulle kännas jobbigt att äta kanin. Men. Det gick ändå bra. Hur det smakade? Jo, men gott. Kändes det ok? Ja, faktiskt.