Jag gillar sol och värme, men när det är så torrt som det är nu behövs det verkligen en massa regn. Brunnen som tillhör gården har aldrig sinat och där finns vatten. Vattnet rinner till så fort min farbror hämtat vatten till sina djur som är på sommarbete. Dock vill det inte rinna fram till huset, troligen är det för låg grundvattennivå men vi vet inte hundra varför. Hoppas på att det löser sig snart, farbror får nämligen köra vatten i stora tunnor från brunnen som ligger någon km bort, fram till huset och koppla till pumpen här så vattnet kommer till kranarna.

Vi är därför inte helt utan vatten, men med begränsad tillgång. Vatten tar vi i Sverige för självklart. När jag rensade och kupade potatisen tidigare idag tänkte jag på alla de som lider av torka och svält. Vi hade klarat oss utan all potatis och annat vi odlar om det torkar och inte ger någon skörd. Vi hade helt klart överlevt utan minsta lilla hunger. Vi odlar egentligen bara för att det är kul, bra för plånboken och att vi får närodlat och ekologiska grödor. Vi odlar inte för att överleva.

För de som är helt beroende av en god skörd för att veta att de kommer ha tillgång på mat innebär torka hunger och svält. Jag tänker på bland annat på Etiopien där jag var på praktik för några år sedan som just nu lider.

Nu när jag skriver det här inlägget har jag tvn på i bakgrunden och programmet Friktion på SVT 2 börjar sändas. Där har de passande nog klimatförändringarna och en ökad global temperatur på agendan. En miljard människor har inte tillgång till dricksvatten och på flera platser i världen har temperaturrekord redan slagits i år. De som är mest sårbara är de som drabbas absolut hårdast av klimatförändringarna. Klimatfrågan är också en rättvisefråga där vi i i-länder klarar oss undan av de värsta slagen.

Det svåra i klimatfrågan för egen del är att skapa framtidstro och inte klimatångest. Hm, tror vi stannar där innan vi är helt nere i fotknölarna. Återkommer med framtidstro en annan gång.